Bränning är benämningen på ett grund nära vattenytan. Man brukar säga att den ligger mellan 0,5 meter under till 0,5 meter över medelvattenståndet.
Då det är vågor på vattnet brukar dessa brytas av bränning, vilket gör grundet lättare att lokalisera. Blåser det däremot kraftigt och vågorna bryts av vinden kan det försvåra upptäckten av bränning.
För en dykare som dyker från land ses bränning mot exempelvis en klippstrand, som ett tecken på att det kan bli mycket svårt att ta sig upp.
Hur lätt det är att upptäcka bränning beror också på siktdjupet. I hamnar och innerskärgårdar där siktdjupet i vissa fall är mycket begränsat, kan även en bränning som ligger precis under vattenytan vara svår att upptäcka. I klart vatten under soliga dagar är det såklart betydligt enklare att se dem.
Vad är skillnaden mellan en bränning och en undervattenssten?
Att skilja på när ett grund ska benämnas som bränning och när det enbart ska ses som en undervattenssten kan ibland vara lite klurigt. När är egentligen en sten en undervattenssten och inte en bränning i sjökortet?
I sjökortet beskrivs en sten som en fast landmassa vilken ligger mer än 2 decimeter ovanför medelvattenytan. Till sin yta ska denna vara mindre än 20 m2. I dessa fall räknas den alltså inte om bränning. Om en bränning och en sten ligger närmare varandra än tio 10 meter räknas däremot de två objekten tillsammans som en bränning.
